dubliraldrigperfekt

Det är ordet som för tillfället snurrar runt i huvudet på mig..
Vad ska jag egentligen göra för att räcka till, för att duga, för att vara bra nog åt folket?
går det egentligen att någonsin vara det, att någonsin bli det?
Egentligen bör man nog inte ens försöka, man borde nog bara vara, och hoppas på att det duger för de viktigaste.
Men tänk om det inte gör det? Känslan av att känna att man inte riktigt räcker till eller är bra nog är obehaglig, inte alls okej enligt min mening. Jag tänker så otroligt mycket på alla andra, att jag ibland glömmer bort mig själv, ibland slår det mig, att jag egentligen inte riktigt känner mig själv.
En annan sak som idag slog mig var detdär med svaghet, jag kämpar ofta för att vara folk till lags, och jag undrar om det beror på svaghet, att jag inte vågar annat för att jag är rädd för problem och annat. Fast jag vill helst tro att det beror på att jag har stort hjärta, det känns som det iaf, att jag mest bara vill att de som betyder ska må bra, och är man folk till lags, kan man iaf hoppas att de mår en aning bättre, tillslut iaf.