dubliraldrigperfekt

Så fort du berättade vad som hänt, och jag insåg hur du lär må just nu drabbades jag av något som jag tror var panik.
ni vet, så som det kan bli om man bryr sig om någon riktigt ordentligt och man inser att han/hon inte alls mår okej för tillfället. Jag började gråta, mest för att jag önskade att jag var hos dig och kunde låta dig få ur dig alla dina känslor på mig. så jag kunde trösta dig, försöka ge dig lite av någon styrka jag förhoppningsvis har i mig och bara för att se och känna att du lever. Men även för att jag blir så sur på världen och livet varje gång jag inser hur orättvist det är. Smärtan, sorgen och rädslan som drabbar så många när något sådant händer, det är helt sjukt. Varför är det så egentligen, att allt ska vara så orättvist? Vissa får det mesta serverat på ett silverfat, uppskattar ingenting och visar aldrig någon tacksamhet. Andra ägnar hela sitt liv åt att kämpa, försöka överleva, få morgondagen att fungera, det är tacksamma över minsta lilla men drabbas ändå gång på gång utav nya eländen. Just nu är jag helt uppriven utav känslor och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Jag saknar dig pappa, det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig och önskar du var här hos mig igen, såatt jag fick känna mig liten och trygg i din famn igen, sådär som jag alltid fick göra förut.

ska lägga mig i sängen nu och ge min sista styrka till dig, genom mina tankar.
No matter near or far, you're always in my heart.